Borstahusen är ett litet fiskeläge norr om Landskrona. Byn fick sitt namn efter Anders Borste, som kom från Ven och ursprungligen hette Christofferson i efternamn.Borste var fiskare och båtsman, men rymde 1756 till Danmark för att undgå tjänstgöring vid flottan i Karlskrona. Det var hans båda söner Jöns och Rasmus som 1776 byggde de fiskarehus som fick namnet Borstahusen och blev grunden till det nya samhället. Båda fick senare sina egendomar beslagtagna efter att ha deltagit i en smugglingsaffär, där även fadern påstås ha varit inblandad - i varje fall blev han ruinerad på kuppen. Borstahusen utvecklades med tiden till ett större fiskeläge, där smuggling under många år var en betydande sidoinkomst för invånarna.

Men framförallt var det sillen och de väldiga stimmen som fanns i Öresund vid slutet av 1700-talet som gjorde att Anders Christoffersson Borste och hans sex barn (den sjunde, en flicka vid namn Sissa, dog då hon bara var några månader gammal) slog sig ned på fäladen och byggde sina hus

Näten hänger på tork... kort taget 1930

"Borstarnas" avkomling, Peter HANSSON och hans hustru, Betty HOLMSTRÖM

ett nyare kort av stejlebacken i Borstahusen...

Artikel skriven av Albert Hansson (Dosak)i tidningen "Arbetet" den 27/10/1914)

Läget ligger ett stycke norr om Landskrona . Kusten där var för endast 100 år sedan obebyggd, då kommo fattiga båtsmän från Blekinge dit och slogo ner sina bopålar. Efter några år hade ävenledes ett tiotal män från Halland och den kringliggande landsbygden flyttat dit. Sedan var emellertid "immigrationen" slut. Borstahusarna levde isolerade, gifte sig inom samhället och fick sin bärgning genom ett strävsamt liv på havet. Kvinnorna skötte om att fisken blev såld, försökande att av det lilla deras gubbar kommo iland med att få allt att gå ihop. Deras liv var också lika mödosamt som männens. Då man ser dessa kvinnor, tidigt kutryggiga av slit och släp, med sina tunga "börar"rulla till staden, förstår man att deras liv ej varit en dans på rosor. Hela deras liv , från 13-14 års åldern till den dag då deras utmärglade och utpinade kroppar stoppas ned, år uppfyllt av en hård kamp för existensen.
På söndagsmorgonen, dagen innan Baltiska tornet ramponerades, befann jag mig ute på Borstahusen. Det blåste en stark storm av nordväst, störtsjö efter störtsjö kastades brakande över hamnarmen.Öresund rasade. Klockan var 10. Båtarna voro ute och hade varit det sedan två på natten. Ute mittsunds, där den ena brottsjön efter den andra vräkte sig över de små bätarna, hade då männen redan suttit åtta timmar och försökt "pina" in sina tunga närdingar över relingen, kämpande mot stormen och den nordliga strömmen. De fruktade att "bonnfloen" skulle komma. "Hon" sopar havsbottnen ren tagande allt i sin väg med sig. Vid 12 tiden syntes båtarna komma. Stormen tilltog mer och mer, men snart ghade de klarat sig in i hamnen. De flesta hade fått sina nät, men fyra hade fått vända om utan desamma. Nät och redskap i en båt betinga ett värde för ägaren av cirka 800 kronor och utgöra ofta större delen av hans egendom. Nästa natt kom "bonnfloen".
Tysta, genomvåta och gråbleka av köld gingo fiskarna hem för att få i sig en kopp kaffe. Sen var det att resten av söndagen skölja och rengöra kvarlevorna av näten. - Med den dagen var sillfisket slut. I år hade det fiskats rätt mycket sill, men inte har förtjänsten blivit mycket större för fiskarna inte. Fiskhallarna i Landskrona äro de som tagit största delen av densamma. De har köpt Borstahusarnas sill och om söndagarna har den betalts med ett pris som de, köparna och ej säljarna, bestämt. När priset på sill i Malmö och Lund t.ex. var 2:25 pr val, betalades den ,ed 0:90 pr val. Detta i en tid då livsmedelskommissioner inrättades för att reglera priserna på födoämnen. Men antag, att de då ville avyttra sin vara själva! Det går så länge fångsten ej blev större än 10 à 15 valar. Skulle det då hända att de en gång fingo 100 valar, stodo de där så vackert. Till vem skulle de sälja den ? De stå maktlösa och äro tvungna att underkasta sig krämaroket - Med vintern kommer småfisket. Det är då omöjligt för en familj att livnära sig på den tvåkrona, som fiskhallarna vanligen ge för en någorlunda god fångst, t.ex. 90 kg torsk.
Då ha de kunnat avyttra sin fisk utan mellanhänder. Nu är emelletid även det slut. Varhelst en fiskarhustru visar sig med sin "bör" på torget eller gatorna och visar tecken att vilja sälja sin vara, antastas hon av polisen. Lantbefolkningen har rätt att på torget föra kommers med allsköna saker, kanske även med fisk, om de hade haft. De skatta icke till staden. Borstahusarna göra det men ha ej de förras rättigheter. Saken påminner mig om en motion, som vissa herrar, vilka äga villor på starndvägen, lade fram på ett stadsfullmäktigesammanträde. Den gick ut på att förbjuda Borstahuskvinnorna att köra med "rullbör" på vägen mellan fiskeläget och staden.
Dosak

-----------------