Konungen lät den 22-åriga änkan
få nåden bli för honom föreställd, och han lovade henne att hon och mannens
oförsörjda anhöriga skulle ”för hans utmärkta förtjänst, gagnade verksamhet och
beklagliga slut” särskilt ihågkommas. Löftet hölls. I slutet av året beslöt
Kungl. Maj:t, att till Reinhardts änka skulle utgå ett årligt understöd å 380
Rdr b:o utöver den ordinarie pensionen å 120 Rdr. I händelse hon gifte sig,
skulle prövas, om Reinhardts oförsörjda anhöriga kunde bliva delaktiga av den
extra pensionen.
Reinhardt efterlämnade en som
äkta förklarad dotter på Borstahusen, utöver änkan. Hon var född den 14 dec.
1908, hette Petronella efter fadern och blev stammoder till en känd
borstahussläkt. Den som här skriver, har hört henne omtalas under namnet Pilla
Jansson, en hiskeligt ful gumma, vilken helst sammanlevde med sina kusiner
Jeanna och Cilla Holmström. Hennes mor Elna var syster till fiskarna Sven
Isbergs och Lars Holmströms hustrur och förekommer så sent som på 1860-talet i
kyrkböckerna under namnet änkan Flint. Vid bouppteckningen efter Reinhardt företräddes
dottern Petronella av den då 79-årige handelsmannen Johan Andreas Tauson av den
kända Landskrona-släkten.
Dotterns födelseår (1808) har
kommit mig att tvivla på uppgiften att Reinhardt skulle vara född 1791, vilket
angives på hans gravvård. Visserligen är det ingalunda ovanligt med 17-åriga
fäder, men i tullverkets personella berättelser 1825 säges hans ålder vara 37
år (födelseåret således 1788) Ikyrkoböckerna nämnes Hven som födelseort –
en överstruken blyertsanteckning kan tydas både som Kungsgården och Köpenhamn.
Möjligen har födelseåret varit för Reinhardt själv obekant, eller också har
han, när han 1825 trolovades med den bara 15-åriga Annette Rafquist, funnit det opportunt att uppge sig vara tre år
yngre än vad han i varkligheten var. Han har i varje fall växt upp på Hvens
kungsgård och var där inspektor säkert 1815 och fram till 1823, vilket år han
blev hemmansåbo på St Tuna på ön. År 1825, samtidigt med ikraftträdandet av nya
och mycket rigorösa tullförfattningar, gick han i tullverkets tjänst, först som
strandridare på Hven och sedan som kustuppsyningsman med Landskrona som stationeringsort.
Borgmästaren Arwid Schauw,
arvinge och efterträdare som arrendator av kungsgården Per Otto Tauson dog
1820. I en rättegångshandling, ingiven till hovrätten i Kristianstad av
Reinhardts i det följande två farligaste fiender, en stadsnotarie och en
färjeman, utsättes han för mycket grava beskyllningar, som icke blev bemötta.
Där nämnes bl.a. att hans rätta namn var Peter Tauson, att han varit spion och
under namnet Tauson gjort sina exkursioner i Danmark, att han en längre tid
suttit fängslad i Blå torn i Köpenhamn, att han varit tilltalad vid Landskrona
sjötullsrätt för överförande av saltpeter mitt under brinnande krig till rikets
fiender och att han efter slika bedrifter blivit antagen som uppsyningsman vid
tullverket.
Ur skrivelsen talar otvetydligen
hätskhet, men något tvivel kan inte råda om att han varit utomäktenskaplig son
till Per Otto Tauson, vilken i sin tur varit son till den märklige borgmästaren
och hhattpolitikern Arwid Schauw. Ett för denne kompromrtterande horsbrott med
Catharina Morian, gift Tauson, skall ej här beröras, men det kan tilläggas att
Reinhardt gällt för att vara ett ”apespel” av P.O. Tauson. I en pekoralistisk
smädedikt sades han ha skapat ”en kritad morian”
Vem Reinhardts moder var är
svårare att fastställa. Hon har troligen tillhört det högre borgerskapet i
staden. I den nämnda niddikten heter det i en av de 21 stroferna :
”Men var är min moder?
Jag se henne skall.
Jag såg henne ock till slut;
Som Eva strax efter
Sitt syndafall
Den arma kvinnan såg ut.
Ett vackert familjeporträtt
Med sitt damm
Hon stod, som hon stått där
Till evig skam för familjen.”
Både Arwid Schauw och Per Otto
Tauson gjorde Hven tidigt till ett smugglarnäste, och det var i deras skola som
Reinhardt tidigt utvecklades till en i sin ungdom fullfjädrad lurendrejare och
sedan till en i sina mannaår därigenom så mycket farligare kustbevakare. Han
”kände vägarna och medlen” heter det i en av de många nekrologerna. Han har i
många stycken varit en, vad man i våra dagar kallar ”hårding”, och man bör ej
låta lura sig av det här återgivna porträttet efter en postum litografi. På ett
sentimentalt sätt återges där dragen av en godsint farbror med veka anletsdrag.
Det enda verklighetstrogna där är det nästan kala huvudet. Enligt samtida
beskrivningar var han av ovanlig kroppsstyrka, undersätsig, fast mun, lugn och
säker blick som ibland kunde uttrycka också välvilja. Det mest iögonfallande
var en ovanlig upphöjning av den mellersta delen av pannan som började strax
ovan ögonbrynen och sträckte sig med en tvärhands bredd upp till hjässan.
Huvudintrycket var fintlighet, mod och beslutsamhet.
Händelserna skräcknatten
sommaren 1832, när Reinhardt blev dödskjuten har väckts till liv genom N.E.
Lovéns skildring i dennes bok Landskrona under svenska tiden. Den bygger helt
på kämnärsrättens protokoll och återger i stort sett vad man hittills vetat om
spelet kring den djärve tullmannen.
På senaste tiden har vidtagits
åtgärder för skydd av minnesmärket över honom på stadens gamla kyrkogård.
Dåvarande kustdistriktschefen Magnus Prytz startade nämligen 1832 bland
tullverkspersonalen en insamling för resande av en gravvård, varvid uppstod ett
överskott på kr. 829:09, som överlämnades till Tullstatens enskilda
pensionsinrättning med skyldighet för denna att underhålla graven. Den
skydigheten åligger för närvarande Tullverkets donationsnämnd. Även den
Hedersbelöning för nit och redlighet i rikets tjänst, vilken som guldmedalj
genom Kungl. Brev den 17 sept. 1830 tilldelades Reinhardt, har väckt intresse,
och det har ansetts bemärkansvärt att den bekante riksdagsmannen Nils Månsson i
Skumparp, ”ljusets bonde”, vid Reinhardts begravning i Sofia Albertina kyrka
den 11 juli 1832 på ett hyende bar guldmedaljen framför liktåget. Om
likbegängelsen hette det, att i staden sällan en högtidligare ägt rum; ingen
plats var tom, en härlig koral sjöngs av unga röster – orgelverket var
ännu inte färdigt – prosten Thestrup tecknade vid båren, som var ställd
på en katafalk i koret, den dödes levnad och distriktschefen Prytw gick
därefter fram till den med medborgerlighetens eklövskrans smyckade kistan för
att å egna och tullpersonalens vägnar taga farväl av ”deras ypperste
tjänstekamrat”. Sådant – av en lekman – var något på den tiden
mycket ovanligt. Till den dödes minne strängade skalder – visserligen av
det mindre formatet, såsom Assar Lindeblad och C.M. Ekbohm, sina lyror.
Generaltulldirektören greve Posse hade besökt den sjuke flera gånger, storsint
negligerande Aftonbladets insinuanta påpekande, att Reinhardts liv var av
större vikt för tullverket än generaltulldirektörens. Eller så mycket
storsintare, om besöken skedde i medvetenhet, om det sanna i giftigheten.
Offentlig uppmärksamhet kom
således Reinhardt i rikt mått tilldel. Och ändå! Man har liksom på känn att
denna uppmärksamhet kom borta ifrån och att det över själva staden vilat något
dovt, emanerande från dominerande borgerliga kretsar och de skaror av
samhällets bottenskikt, som hade lurendrejeri till näringsfång. Lättnad och
rädsla ingick som disparanta element i stämningen.
Att här berätta vad som av
Lovén återgivits om lönnmordet och rättegången får anses onödigt, men följande
kan tilläggas. Reinhardt hade blivit uppropad, böjt sig ned för att öppna ett
fönster och innan detta hunnit ske, blivit träffad av ett skott från en pistol –”ja,
kors, det var en pistol, för det sade Reinhardt” – upplyste efteråt den
18-åriga svägerskan Marie Rafquist. Den var laddad med en skårad blykula och
skrot. Han blev helt genomskjuten: kula, skrot, glassplitter och en bit av ett
revben återfanns på golvet sedan kulan studsat mot sängkammardörren.
Högerlungans bägge lober blev söndertrasade, eldkvasten antände skjortan, och
med denna brinnande och handen över ingångssåret kunde den på så sätt ohyggligt
blesserade mannen ha styrka att gå igenom tre rum ut i köket och ropa upp sitt
tjänstefolk. ”Där damp han på köksgolvet” vittnade den troskyldige och något
enfadige patrullkarlen Ola Vedberg. Man liksom hör fallet av en stor, tung
fågel. Vid halvett-tiden kom stadsläkaren Schagerström – notariens svåger
brigadläkaren Bågenholm hade först kallats men vägrat, föregivande opasslighet
– och med patrullkarlarnas hjälp ficks den fallne i säng, där han under
sju dagar hade att kämpa sin sista kamp. Fru Anette hade föregående dag av
mannen körts till Hälsingborg, hon återhämtades genast med skjuts av Ola
Vedberg, kom hem klockan halv sex på morgonen och gick inte in till den sjuke
förrän sent på kvällen. Men redan dagen därpå tillkallade hon doktor Bågenholm
och häradshövdingen Ödmansson fär att få testamentet skrivet. Inom parentes kan
nämnas att behållningen var ganska avsevärd, 4500 Rdr b:o, och att däri var
inryckt en klausul att dottern Petronella skulle få 500 Rdr riksgälds. Genom
Bågenholm bestred änkan sedan vid rådhusrätten denna bestämmelse och han
förklarade sig ej kunna erinra sig något därom, fastän dokumentet företeddes
med både hans och Ödmanssons underskrifter.
Det bör kanske här också sägas,
att Reinhardt, liggande på golvet, för svägerskan Sophie med pigan Bengta som
vittne namngav en bokhållare hos handelshuset A.P. nyman som gärningsman. Denne
kunde förete alibi – hur pass säkert är svårt att säga – och
angivandet kan ha varit dikterat av svartsjuka. Det hela förtegs vid
kämmnärsrätten, men klämdes fram vid rådhusrätten i början av sept., då Sophie
uppgav att Reinhardt efteråt bett ”Gud förlåta honom att ha yttrat den
misstanken”. Mot misstag strider tullmannens skarpa iakttagelseförmåga, och
hustrun kan ha legat över honom och bett för Gustaf. Å andra sidan kan väl sk.
Bakgrundstankar kommit honom att olyckskvällen förlora observansen. Kommit
honom att se i syne. Den tredje sept. framställde den för mordgärningen häktade
färjemannen Peter Anderson i Rådhusrätten frågor, om icke Reinhardt i livstiden
varit svartsjuk eller misstänksam mot sin hustru samt om han icke flera dagar
före det han träffades av skottet, ätit på främmande ställen och i så fall om
orsaken därtill. Frågorna förklarades av rättenobehöriga och avvisades. De
kastar dock ett svagt sken, åtminstone över sidokulisserna, och belysande är också
ett yttrande, som Reinhardt viskade fram till mjölnaren Ola Olsson på morgonen
den 28 juni: ”Detta hade inte hänt, om min hustru varit inne”. Han hade i så
fall inte behövt oroa sig för henne, menade han väl.
Viktigare än svartsjukemotiv
var att jakten Rosalie, till namnet ägd av Peter Andersson men i verkligheten
av huset Wihlborg-Nyman, midsommaraftonen inlöpt i Landskrona hamn. Den hade
sedan legat i observationskarantän och skulle på morgonen den 28 juni halas in
till skeppsbron. Tisdagen 26 juni på kvällen hade Reinhardt av en angivare
underrättats om att kontrabanderat gods fanns ombord på Rosalie; han ombesörjde
genast tullbevakning på jakten, skjutsade hustrun till Hälsingborg på
onsdagsmorgonen och återvände själv på eftermiddagen.Bakom garneringsbräderna i
lastrummet på Rosalie doldes packor av kläde, lärft, nankin, vaxduk, speglar,
spelkort, linneband, kantband, metallknappar och buntar av papp- och
tenndosor. Samt 19 askar nattvardstabletter!
Smugglingen var beräknad på
förbudet att nalkas ett i karantän liggande fartyg och att visitation ej kunde
verkställas förrän efter karantäntidens slut. Nör Reinhardt erhöll rätt att
ordna tullbevakning på den ute i hamnrännan liggande Rosalie, var för honom
måttet rågat. Klockan 11.45 på onsdagskvällen föll skottet.
Örn på åldrigt hav II
Reinhardts tullbeslag och hans personlighet.
Det var vid en väl avpassad
tidpunkt som Reinhardt ändrade kurs från lurendrejeri till kustbevakning. År
1825 skärptes Sveriges protektionism, ny tulltaxa och ny förpassningsstadga och
nya lurendrejeri och seglationsförordningar utfärdades. Beträffande
införselavgifter på t.ex. textilier höjdes de med 30 proc. Av vädet. Särskilt
Skåne översvämmades av handelsexpediter, som mot 10 proc. Assuranse levererade
smuggelvaror till kommissionärer, vilka sedan i sin tur mot 5 proc. Lät
transportera dem till bestämmelseorterna.
Danmark blomstrade, men i
Sverige rådde durtid med åtföljande svält occh sjukdom, blåmjölksbleka barn
stod vid vägkanterna och tiggde mat av resande, äldre snarade och sköt lärkor
och starar och Kon.
Befallningshavande förordnade om jakt på soldathustrur från Landskrona som
strök omkring och spred veneriskt.
Man kan därför förstå de massor av kustbor som ställde sig
till ”huvudmäns” tjänst och bedrev smuggling, och att handelshusen i städerna
satsade hårt på den. Längs kusterna utkämpades formliga bataljer, av bönder
hyrdes foror, som eskorerades av med gevär och påkar beväpnade bodbetjänter och
drängar, och mot dem hade en alltför fåtalig tullpersonal att föra sin kamp.
Något som i hög grad försvårade arbetet för tullmännen var en egendomlig
bestämmelse om ”de 48 timmarna” vilken innebar förbud mot beslag i bodar och
boningshus, om det inte kunde styrkas att varorna dittillförts tidigare än 48
timmar efter ilandsförandet. Beslagen måste därför i regel verkställas på
själva kustlinjen, en annan svårighet för tullmännen var att danska fartyg ,
som prejades i öppen sjö, vanligen var förseddamed förpassning till dansk hamn,
och troskyldigt förklarade de danska skepparna att de ström- eller vinddrivits
in mot den skånska kusten även om det vid den blåst frånlandsvind i veckotid.
Beslagtagna varor av danskt ursprung kunde mycket ofta reklameras vid
sjötullsrättigheterna, och möjligheter till förvecklingar med det danska
utrikesminsteriet var man på svenskt håll mycket rädd för i denna skuggrädslans
tid.
Riksbekant blev ”stora bullret”
i Landskrona den 10 oktober 1826 på torget utanför kasernen, då en mängd vagnar
, lastade med smuggelgods, som landats vid Fredriksläge (nu Hildesborgs
tegelbruk) norr ifrån i full fart och utan att kunna hejdas av tullarna körde
in på capitainen, kronomagasinsförvaltaren och handelsmannen Herman Wihlborgs
gård i kv. Kung Karls varv. Foran eskorterades av ett trettiotal beväpnade
karlar, tullarna blev så gott som sönderbultade, och kasernvakten, som
tillkallades, rörde inte fötterna. Regeringen i Stockholm fann uppträdet högst
betänkligt, justitiekanslern blev befalld undesöka om vederbörande militära och
civila auktoriteter uppfyllt sina skyldigheter. Capitainen Wihlborg begärde
avsked och överlät sin bod åt svågern A.P. Nyman.
Under Reinhards sju tullmannaår
pågick på detta sätt ett fullt tullkrig. Men han var effektiv, begagnade sig av
kunskapare i köpenhamn, Helsingör och i de skånska kuststäderna och slog till i rätta ögonblick och på
rätta platser. Sina största beslag gjorde han vid Limhamns kalkbränneri,
Vikhög, Barsebäck, Saxtorp, Fredriks läge, vid Råå mellan Rydebäck och Listorp
och uppe vid Kullaberg. Alltid var han beväpnad med två säkra pistoler, stundom
med karbin, drog sig inte för att använda dem och ej heller för att med
”tävlande”, som han uttryckte sig, få omkull vilda och bångstyriga motståndare.
Var berömd för sin styrka.
Han gick tidigt till sängs men
steg upp vid 2-tiden och strök med sin stora tulljakt till havs både i hyggligt
väder och full storm. Det större fartyget erhöll han 1827, då han anförtroddes
tullbevakningen över hela Skåne. Ofta nog men inte alltid gav han vilseledande
uppgifter om kosan, och ej utan orsak fick han vedernamnet Tyras, ett i Danmark
och Nordtyskland vanligt namn på goda spårhundar. Den som här skriver, stötte
för första gången på det i Wildenbruchs tyska skolläsebok Vergnügen auf dem Lande, och mycket omtalad var ju på sin tid
den bismarckska ”rikshunden” som också hette Tyras. De av hans beslag drabbade,
”tullförsnillarna” eller lurendrejarna " huvudmän” eller vad man nu ska kalla
dem, blev ofta nog föremål för beklagande. Så kunde det t.ex heta i
tidningarna.” I förevarande fall väcker det så mycket mera sorg, som de vilka
drabbas härav (bodägarna) är dels allmänt avhållne och nu möjligen ruinerade” I
proportion till sådan jämmer blev Reinhard föremål för hat, och det kunde
tänkas explodera när som helst.
I samband med ett av hans
beslag vid Limhamn vid slutet av 1826 lär ha satts ett direkt pris på hans
huvud, och myndigheterna måste ställa militärt skydd till hans förfogande, när
han skulle infinna sig vid sjötullsrätten i Malmö. Med stenar i händerna hade
pöbelhopar samlats vid hamnen, och R. Måste hållas i packhuset för att skonas.
”Tjuv, rackare, bandit, sjörövare”, ropades i korus mot honom och apropå det
sista tillmälet kan förtäljas, att de på kajerna församlade smugglarna
”blottade sina bakdelar” när han under militär eskort passerade förbi dem. Inom
parentes : sjöfolk hade ju byxlämmar.
Men han verkade även till lands
Ett av sina stösta och för
motparterna troligen helt förödande beslag gjorde han midsommarnatten 1830 vid
en under Pålsjö fideikommiss hörande gård. Det skedde efter husvisitation sedan
tio lass under betäckning av husarer körts till gården. Vid sjötullsrätten i
Hälsingborg värderades kontrabandet till inte mindre än 5.578 Rdr b:o,
innebärande en förmögenhet, och det bestod av 62 kollin med bl.a 2886 skålpund
kaffe, 1.444 skålpund socker, 409 skålpund stark- och kryddpeppar, packor av
kläde och flamskt bombasin, 300 buteljer och ett ankar rött vin, 12 kannor
franskt vin och 409 alnar bomullssatin. Beslaget pekar åt visst håll, och
Reinhardts samma år i september erhållna guldmedalj kan sättas i samband
därmed.
I det organiserade tullkriget
spelade således denne man en huvudroll. Och det kan utan risk för överdrift
sägas att han gick något hårdhänt fram. Den 6 juli 1826 sårade han med ett
karbinskott en dansk fiskare från Sletten efter en jakt vid Knäshaken utanför
Rydebäck, och den 30 maj 1827 träffades färjemannen, senare styckjunkaren
Niclas Holm av en av hans kulor i Gräsrännan vid Valagrundet. Med sin huggare
avkortade han händer, och skott i lår och armar vittnade ävenledes om hans
framfart. En gång satte han en laddning hagel i baken på en lurendrejare, som
befann sig på flykt uppför backarna vid Ålabodarna, något som ju inte verkar
tilltalande. Han hade mäktiga och slipade fiender, däribland den ökände
borgmästaren i Hälsingborg och den förutnämnde f.d. stadsnotarien i Landskrona.
Efter att 1826 ha slagit sig ner i grannstaden i norr hade han jämte
redaktörskap för Nyare Hälsingborgs-Posten lurendrejeri till profession.
Tydligen var han mångsysslare: ibland annonserade han apelsiner och citroner
till försäljning.
Anmälningar mot Reinhardt för
obefogat våld strömmade tätt från inte bara svenska utan också danska
medborgare, vilket senare vållade ministeriella förvecklingar:Ibland blev
sådant orsak till att han uppfördes på indragningsstat, och ett halvår med
början den 18 september 1828 var han av hovrätten i Kristianstad ådömd
suspension. Å andra sidan hölls myndigheterna i Stockholm underättade om hans
stora värde för tullbevakningen, och han hade vänner av betydelse, bland dem
framförallt landshövdingen och presidenten Vilhelm av Kliteberg, prästson från
Herslöv. Denne har förmedlat hans övergång i tullverkets tjänst, och redan 1825
ingrep han personligen och lät påtala att stadsnotarien H. Samtidigt med att
han var bisittare i sjötullsrätten och i den var med om att avdöma tullmål
sedan förde talan till hovrätten för andra i samma mål. Stadsnotarien blev
förklarad jävig och inställde sig ej efteråt till tjänstgöring utan avflyttade
i början av följande år till Hälsingborg. Hans fiendskap till Reinhardt blev
hätsk.
En annan av Reinhardts vänner
var landshövdingens systerson, häradshävdingen Fr. Scharling, även han prästson
från Herslöv. Med prästgården där synes Reinhardt ha haft många förbindelser under sin barndom
och ungdom, möjligen förmedlade genom Gjörloffs på Erikstorp. Landshövdingens
syster Christina Klintberg, Scharlings mor, var gudmor till hans ungdoms Elna.
För att fullständiga bilden
Av Reinhardt skall dock även
följande nämnas. Natten mellan den 5 och 6 augusti 1823 hade dåvarande
inspektoren Reinhard på St. värdshuset i Landskrona överfallit handlanden P.J.
Ahlstdt, sedan denne kommit dit från ”comedian”å Tausonska vinden i kv. Gamla
bryggan. Troligen har Ahlstedt yttrat någon försmädlighet om Reinhardts samband
med Tausons och dennes behandling av Ahlstedt blev ytterst våldsam. Efter att
med möda ha släpat sig hem till kv. Gamla stranden tillkallade han stadsläkaren
Schagerström vilken funnit Reinhardt sittande vid Ahlstedts säng, pysslande om
honom. Men så lät Ahlstedt anropa vakten, som grep Reinhardt och denne måste
tillbringa natten i arrest. För detta blev Ahlstedt häktad och satt i fängelse
i sex månader. Till Reinhards förmån talar att dr Schagerström, vikens
eftermäle är ”blid människovän”, vittnade för honom, men synd var det onekligen
om Ahlstedt, som bragtes hart när till tiggarstaven och vers fästmö sörjde sig
till lungsot. En haj i människohamn, v. pastorn, sedermera kyrkoherden i
Västby, Nils Werlin, lurade till sig hans fastigheter och Ahlstedt tvangs att
avflytta från staden; Han drev sedan en tid tegelbruket vid Glumslöv.
En annan för Reinhardt
komprometterande historia inträffade den 28 aug. 1826 under efterdyningarna
till det livsfarliga skottet mot dansken vid Knäshaken. Den återgives dock med
stark reservation , eftersom den härrör från färjemannen Peter Andersson med
f.d. stadsnotarien H. som mellanhand.
På morgonen nämnda dag kom
Reinhardt med pistol i handen över torget in på stadskällaren i rådhuset, söp
sig plakat full och förde oväsen. När en av supbröderna prpponerade den
15-åriga fästmöns skål, reste sig Reinhardt och avsköt den skarpladdade
pistolen genom fönstret ut mot allmänna gatan (Storgatan) ”placemajoren” kom
och Reinhardt erkände sig ha skjutit men förklarade sig vilja själv gå till
tullförvaltaren, ”den luskusken”, och omtala det skedda. Efter ett kort besök
på tulkammaren återkom han och fortsatte supkalaset, varvid han ”för att visa
sin virtuositet ” i rad efter varandra nedsväljde fem supar brännvin och blev
till slut så full att han på en kärra måste forslas till fästmöns bostad.
Kalaset skall ha kostat honom ett kvartals lön. ”Skall inte tullstyrelsen
avskeda denne fredstörare. Alla kan ju inte av honom köpa sig säkerhetskot!
Skall oskyldiga danskar inspärras i svenska fängelser för denne algeriske
kapares skull? ” heter det med emfas. Om inte sannt, så bra hopljuget.
På slika rykten svarade
Reinhardt torrt, att ”man hade långväga uträkningar med att låna sitt biträde
till kringspridande av menliga underrättelser om tulltjänstemän, vilka fullgöra
sina skyldigheter”. Från tjänstekamrater hette det, att hans öppna och redliga
karaktär, förenad med et välgörande hjärtelag, har gjort honom högaktad och
älskad av alla, som äga förhållande till honom. Hellre än att förlora en vän,
har han försakat egna fördelar. Mer än en lurendrejare har av honom återtiggt
sin välfärd, och mången fattig och förtryckt har av honom njutit hjälp och
understöd. Visst hade han också fiender, men deras fiendskap var hans ära.”
Hur som helst, det är i varje
fall sant, att han hade lätt att räcka handen även till sådana, som han vetat
vara sina dödsfiender, och det hände, att han för egnamedel vid auktioner efter
beslagropade in både hästaroch vagn för att återskänka dem till fattiga
skjutsbönder, vilka lockats att biträda vid lurendrejeri. Och den hederlige
bryggaren Lars Herrström i Landskrona låter jag sätta sanningsstämpeln på
mannen. Om denne, som sade ”ha gjort så mycket ont mot stadens folk” vittnade
Herrström troskyldigt inför kämnarsrätten, ” Enligt min övertygelse har han
gjort mera gott än ont”.
III. EPILOGEN TILL DET
REINHARDTSKA DRAMAT.
Sommaren 1832 var liksom i år blåsig och regnig, men onsdagen den 27 juni var stilla
och sommarvarm. Under den följande natten hade ett värmedis legat över stad och
strand; Dammhagsträsket mellan den centrala delen av gamla staden och den östra
värnen har ångat av fuktighet och det har jäst i vallgravarna; Det måste ha
varit så, ty när Reinhardts vän, artillerilöjtnanten C. G. Tiliander, nästa
morgon sökte spåra mördarna från rabatten nedanför sängkammarfönstret över
trädgården ut mot vångarna, låg rikligt med dagg som hade fallit, när
morgonsvalkan satt in. Vid studium av rättegångs handlingarna ter sig
händelserna kring lönnmordet som bisarrerier i sin lösryckthet och utan synbara samband. Och, låt vara,
ty när inte samtiden kunde lösa gåtan vore det fåfängt att nu efter ett
hundratrettio år ens vilja försöka. Vartill skulle det f.ö. tjäna!
De rättsliga myndigheterna
gjorde väl vad de kunde för att ”häva den vanära en nedrig lönnmördare ådragit
stadens invånare” och motverkades möjligen i detta goda uppsåt av att ”det
allmänt utbildade omdömet var att den häktade färjemannen Peter Andersson ägde
medvetenhet om såväl brottet som dess verkställare”. Men ett annat allmänt
utbildat omdöme var, att denne verkställare endast var ett lejt redskap som
handlat på uppdrag av ”huvudmän” och detta tycks man inte ha velat röra vid. I
annat fall hade troligen nystanet kunnat rullas upp.
Sanningen att säga orkade
myndigheterna inte heller så mycket, och de fick av samme Peter Andersson en
välriktad stöt, när han den 14 september i skrivelse till rådhusrätten
framhöll, att den som ville vara ordentelig polismästare begynner inte med
grova anklagelser och anfall och arresteringar, varigenom den verklige
brottslingen beredes tillfälle att omge sig med mörker! Enligt modern
kriminalpsykologi är det ett grovt misstag att anklaga den som höres. Han skall
Behandlas som vittne. Och varsamt, om sanningen ska komma. Peter Andersson var
en rå våldsman och otroligt fräck och kan naturligtvis fortfarande ej helt
fritagas från misstankar, men den säkerhet, med vilken han uppträdde inför
rätten talar sitt eget språk om att bakom honom stod mäktiga krafter.
Försvårande för rätten var
framför allt den skräckstämning under hot, som efter mordet spred sig över
staden och som drog med sig en förtegenhet av ganska hemsk art.” Jag känner
inte till det minsta, inte på något sätt” och ”Jag har inte den ringaste
upplysning att meddela”, hette det på de flesta håll, t.o.m. från sådana som
skulle ha kunnat vara rättvisan i hög grad till hjälp.
Betänkligt var från början att
rådhusrätten under borgmästaren Helleday fegt överlät fallet åt kämnarsrätten
fastän enligt gällande lag grova brottmål skulle handläggas av den första
myndigheten.. Kämnarspress var den villrådige v. auditörenJ. Sellander, och
åklagaren stadsfiskalen Sommar med tulladvokatfiskalen Bodman vid sin sida drev
rättegången lamt och under otvetydig rädsla. Så lamt, att en av de illitterata
bisittarna i rätten, snickaren Hellström, ansåg sig böra påtala de långa
uppehållen mellan sammaträdena. Efter två veckor hade Sellander fått nog och
vågade inte längre, den 10/7 begärde han hos magistraten få avgå som kämnärs
preses i brottmål för att odelat få ägna sig åt karantärsärenden, som ”blivit
så talrika”. Magistraten behandlade framställningenfränt, utsåg häradshövding
Ödmansson attt handlägga karantärsmål och förordnade en jurist från Lund till
särskild ordförande i kämnersrätten. Sellander blev med tiden sinnessjuk.
När rättegåmgen börjat, blev
det snart känt att Peter Andersson ”varit ute om natten” och upplysningsvis hörd vägrade han att
svara om han var kallad som parte eller vittne. Bakom denna tredska stod
notarien, Peter Anderssons biträde sedan många år, sedan denne själv kallats,
infann han sig ej och förklarade i en skrivelse att han ansåg sig obehörig att
efter ”en olaglig rekvisition” avge svar eller yttrande förrän han kallats
ender som part eller vittne och enär han icke ”begriper någon annan procedur
vara förenlig med svensk lag”. Patetiskt förklarade han sig ”hata allt
olagligt”. Peter Andersson måste träda i häkte, först för tredska och sedan,
när åtal väckts mot honom för medvetenhet om eller delaktighet i ogärningen”.
Man märker, att domstolen
befann sig på hal is och verkade osäker. Till dess försvar kan dock nämnas, att
någon polismakt för efterforskning och utredning ej fanns – sådan kom
först på 1850-talet i Stockholm och det skulle dröja nära 100 år, innan vi fick
en ordningsmakt med den nuvarande kriminalpolisens uppgifter i andra städer.
Både utredning och förhör i Reinhardtska målet verkställdes i sittande rätt,
mycken dyrbar tid gick till spillo och efter de tillgängliga protokollen att
döma hade rätten lätt för att släppa taget, när vittnen av betydelse insnärjde
sig i motstridiga uppgifter. Peter Andersson måste till slut släppas och
rättegången blev resultatlös, lämnande en otäck stämning efter sig.
Rätten skall dock ej här
klandras; att vara efterklok har aldrig varit svårt. Jag skall nöja mig med att
visa några bilder som framträder ur dunklet, bland dem en särskilt bisarr och
några utan synbart sammanhang. Men deras autencitet kan vitsordas.
Låt oss först se på jakten
Rosalie, uppkallad efter en dotter till en av herrarna Wihlborg. Utklarerad
från Köpenhamnmed last av bark från Sylvan & Edelberg och sedan fem dagar i karantän för den fruktade
cholera morbus rider hon för ankar i hamnrännan utanför skeppsbron åt
Gråensidan. Byggd på kravell av ek och fur, dräktighet 9,09 läster, storseglet
beslaget och med bom och pik vilande i saxen. Vad hon bär på utom lasten är
förut nämnt. Vid storluckan står de av Reinhardt ditkommenderade uppsyningsman
Kullenberg och patrullkarl Per Persson. Där rör sig också kocken
Magnus,16 år. Skepparen Petter Pettersson och bästemannen Nils Malmgren är kanske
under däck, för de syns inte. Skepparen var dagen därpå svår att anträffa för
stämning och Malmgren gick omedelbart till sjöss på annat fartyg med okänd
destination.
Sedan Reinhardt på eftermiddagen återvänt från Hälsingborg,
verkar han rastlös och hans oro utgår från Rosalie. Den långa vägen från
Östervärn till sjövallen vid hamnen går han med Ola Vedberg vid sin sida ses
gången, kl. 17 begär han av befälhavaren på kanonslupen Esbjörn tillstånd att
ro över till jakten. Är mycket blek och har bägge « puffertarna » på
toften framför sig. Så är han hemma och ser vid 18.30-tiden Peter Andersson och
lille Sylvan, handelsbokhållare, gå och skjuta i hans rågåker. Vid 20-tiden
överfalles han av Peter Andersson med skällsord på Fiskarebacken. Från bron
ropar han över till sin patrullkarl att se noga upp. Efter att ännu en gång ha
varit hemma är han kl.22 åter nere i staden för att bege sig ut på patrullering
men hindras av att patrullkarlen Andreas Lundberg ligger berusad. Slutgiltigt
hemma suckar han och verkar nedslagen, går till sängs vid 23-tiden och ropas
upp av en bultning på den ena fönsterluckan.
Andreas Lundbergs son, den 19-årige Johannes, underrättar
något över kl.10 Peter Andersson om den inställda patrulleringen och denne har
strax därefter ett sammanträffande med lille Sylvan för att med honom tala om
« barkavlastning ». Inför rätten söker båda dölja detta möte. Men
sjötullsvaktmästaren Nordström är kl. 10.30 på väg till sitt pass och möter dem
vid sockerbruket mitt emot St. Värdshuset. De var då « på väg upp mot
staden ». Annars har de hela eftermiddagen varit tillsammans « på
jakt » ute på Södra Fälad och haft rikliga tillfällen att talas vid om
barkavlastning. I sällskap har de haft fiskaren Jöns Peter Petersson (Peter
Klubb) av Prosten Thestrup vitsordad med ett bastant dåligt rykte, och en
tullvaktmästare Nyberg, Reinhardts ovän.
Vid vattenmöllarehuset skiljs sällskapet åt : Peter
Andersson och Sylvan går landsvägen förbi Reinhardts, där de viker av till
höger in på Möllevägen och skjuter en lärka i hans åker (!), tar sen
Vångavägen till Anders Jönssons kvarn på Norra Värn och genom Norra Gatan och
gamla Kyrkogatan över torget till Slottsplatsen, där Peter Andersson sätter in
sitt gevär i boden. Nyberg påstår, att han gått ensam utåt Marieberg och han
« glömmer » inför rätta att Peter Klubb varit med. När sedan Nyberg
på Östra bro på sin återväg till stadeb möter reinhardt och Ola Vedberg kl8, är
inte Klubb med honom, utan denne har sökt sig en annan väg söderut mot hamnen.
Denne Peter klubb och fem färjemansdrängar vittnar i
rätten, att de alla med Peter Andersson från kl.21.30 till 2.30 under den
följande natten uppehållit sig på varvet (sydöst om bron i närheten av
nuvarande kvarter Skonaren) och där stukit räk. Från nordväst måste man ta sig
över till varvet med båt men på dennasidan hade det landfäste. Det ljögs mycket
om de sjus förehavanden på varvet under natten. Inga andra än de har väl nånsin
strukit räk vid midnatt och om det förefunnits en eller sex räkhåvar sysselsatte
domstolen mycket.
Men vittnesmålen stod fast, trots att kanonslupens
patrullbåtar rott fram och tillbaka två gånger mellan kl. 21.30 och 24 och två
gånger mellan 0.30 och 2.30 förbi varvet och beckhuset och sex trovärdiga
matroser inte kunnat höra ett ljud eller se ett dyft av de sju. Peter Andersson
kom hem kl. 3.30 och underrättas av Peter Klubb kl. 4.30 om mordet. Säger de
båda.
Tre andra mystiska personer, en mjölnare Petersson , en sergeant
Öhrnberg och den Niclas Holm som Reihard träffade med ett skott ute i
Gräsrännan 1827,länar kl. 10.30 fästningsgraven vid Åbjörnssons (norr om gamla
kyrkplatsen), där de påstår sig ha fiskat och går genom Gröna Gång ut till
Pannkakedammen i närheten av Grevens trädgård (nu Wrangelska parken)
Kl. 11.45 hör de skottet från öster. Efter en kort stund
lämnar de platsen och går Norra Gatan mot landsvägen till. Där vid landsvägen
stannar de och då kommer notarien åkande. Han låter hejda sin vagn och säger,
troligen till sergeant Öhrngren, som han känner ; « Nu är
Reinhardt skjuten ». De fyra, notarien är alltså med, går in på ett
obskyrt värdshus, korpral Schülers, på
norra sidan om vägen och talas där vid en kvarts timma.
Han hade rest från Malmö kl.
19, notarien, och något före midnatt kommit körande förbi Marieberg efter att
ha bytt skjuts i Saxtorp. Vid stadens östra gräns hör han och skjutsbonden Sven
Hansson ett skott och möter efter en kort stund en karl, som ej besvarade
körkarlens hälsning utan vrider bort huvudet. Han åtföljdes av en svartlurvig
hund.
Utanför Reinhards ser notarien garvaren Brinck, som
förfaller honom helt förvirrad men meddelar, vad som hänt. Detta enligt
notariens vittnesmål. Han stiger av vagnen och går in i Reinhardts farstu, står
där och lyssnar, hör kvinnornas skrik och jämmer och smyger sig tyst ut till
sin vagn. Således utan att gå in till den skjutne och utan att med häst och
vagn, som står till hans förfogande, göra försök till spaning efter förövaren.
Efter en stund stöter han på sällskapet från Pannkakedammen. Detta får vid
förhören i rätten reprimander för « lamhet » i sitt uppträdande, men någon sådan
riktas ej till ståndspersonen notarien, som dock förklarat sig « hata allt
olagligt ».
Elna Johansson, hustru till mjölnaren Benedict Johansson på
Norra värn, hade liggandes i sin säng vid midnatt hört grinden till gården
öppnas och någon hastigt springa mot lamdsvägen. Har hon inte hört fel, måste
den springande ha löpt i armarna på sällskapet från dammen. Har han anslutit sig
till detta och suttit med inne hos Schülers?
Ja, detta var några bilder, och
som läsaren ser, blir man inte så mycket klokare av dem än vad dåtiden blev.
Men eftervärlden har så att säga trumf på hand och kan t.ex. veta , hur det
gick för en del av de inblandade. Handelshuset föll, ägaren försökte sig på
gästgiveri i Lund och hans två svågrar dog blott fyra, resp, fem år efter
Reinhardt. Peter Andersson, som 1832 måst lagsökas för en mindre fordran av
guldsmedenThulin, var redan året efter i stånd att inköpa trevåningshuset
Storgatan 3 efter avlidna jungfru Ulrica Hårlemans urarvakonkurs, och Peter
Klubb, som mordåret var en trashank, kunde 1840 inköpa fastigheten storgatan
12, som ägts av Reinhardt. Möjligen var ingen av dem gärningsman, men båda var
säkert mycket fula fiskar. Klubb drunknade den 13 oktober 1845 och Peter
Andersson dog ”av sjöskada” 1848.
Så till avslutning en liten
lustig sak. En fru ringde mig häromdagen med anledning av dessa artiklar och
omtalade, att hennes mor av sin mormor hört berättas att då denna var 10 år,
sprang hon från Fiskarebacken ut till Östervärn för att se på kungen. Något som
hon särskilt mindes var, att hon såg Annette Reienhardt ha en pall med sig ut
på gatan och knäföll på den inför majestätet, som satt i sin vagn. Muntlig
tradition kan beträffande sådana detaljer vara förbluffande säker. Och fru
Annette var mycket söt och romantiskt blek i sitt änkedok.
